Maria sitter vid köksbordet en tisdag i november. Kaffet håller på att kallna.

Hon är sextiosju år och flyttade till Norrtälje för tre år sedan för att komma närmare sin dotter och barnbarnen.

Den lokala vårdcentralen stängde för arton månader sedan. Nu åker hon buss i fyrtio minuter till staden för att träffa en läkare hon aldrig sett förut, som har hennes journal på skärmen och nio minuter på sig. Hon saknar den gamla vårdcentralen, doktorn som kände henne, den korta promenaden längs kanalen som tog henne dit.

Hon har försökt klaga. Fyllde i ett formulär på kommunens hemsida. Inget hände. Ringde och fick ett automatsvar. Tog upp det med sin dotter, som sa "ja mamma, det är hemskt" och sedan bytte ämne för att barnen krävde uppmärksamhet.

Hennes barnbarn Emma visade henne Demokratimotorn. "Du behöver inte skriva ett långt brev", sa Emma. "Skriv bara vad du behöver. Precis som du skulle säga det till mig."

Hon trycker skicka och räknar med att det försvinner ut i ingenting, precis som allt annat hon försökt. Men ingenting försvinner.

Demokratimotorn svarar med en fråga.

Maria läser frågan två gånger. Sedan skriver hon ett svar som tar tolv minuter. Om vintern och isen. Om att ha diabetes och behöva gå på kontroller regelbundet. Om att känna sig trygg med den som undersöker henne.

Systemet läser och frågar igen.

Ingen myndighet har någonsin frågat Maria det. Inget formulär har gett henne utrymme att svara. Hon sitter stilla en stund. Sedan skriver hon: "Båda. Men framförallt kontinuitet. En doktor som vet vad jag har gått igenom."

Hon stänger datorn och tänker inte mer på det den kvällen.

Knappt en dag hinner passera innan hon får en uppdatering från systemet att det finns ny information om processen hon nu är en del av. Navigeringen är enkel och hon ser att det finns en karta över Norrtälje kommun. Den är tydligt indelad i områden med siffror som talar om hur många som uttryckt samma behov. Hon zoomar in närmare på sin del av kommunen och ser att det även i hennes område finns fler med samma behov.

Systemet har fångat grundbehovet, närheten till en vårdcentral, ur en rad olika personliga berättelser. När systemet har hört att någon inte kan köra själv, att någon vill slippa den långa resan eller att någon vill ha samma läkare varje gång, så har systemet metodiskt identifierat det underliggande, mest kritiska behovet. Behovet av närhet till en vårdcentral.

Maria känner både glädje och hoppfullhet över att så många andra nu också har fått möjlighet att uttrycka sig. Hon tänker genast på grannen som föll så illa på isen i vintras och klagade på hur långt det hade blivit till vårdcentralen. Nästa gång de ses ska hon visa honom appen.

Några dagar senare får hon ett meddelande från systemet: "I samband med den pågående utredningen om närhet till vårdcentral har vi fått in många synpunkter kring Norrtäljes kollektivtrafik. Det handlar främst om busspriser, avstånd till hållplatser och busstider. Vi har därför startat en parallell utredning av kollektivtrafiken och undrar om du vill berätta mer om just din upplevelse." Maria svarar om bussen som slutade gå förbi hennes gata för två år sedan, och om hur långt det känns i vinterkylan till närmaste hållplats nu.

Maria kan följa sitt eget behov genom varje steg. Hon ser att hennes behov läggs i en kö i väntan på att frågan öppnas för fler i berörda områden. För varje dag ser hon hur siffran ökar. Appen visar henne att behovet kommer att ligga i systemet i ytterligare fyra veckor, så att alla som vill ska hinna med att svara. Hon tänker att det är klokt. Det är inte bråttom, bara viktigt.

Sex veckor efter att Maria skickade sin första mening får hon ett meddelande att frågan ska tas upp på kommande kommunfullmäktigemöte.

Dagen efter mötet får hon ett meddelande i appen att tack vare det stora behovet har nu en förstudie startats för att hitta det bästa sättet att lösa det på. Hon kan även läsa att hon kommer att hållas underrättad under hela processen.

Hon nämner appen för en vän i sitt promenadgäng. Vännen svarar: "Ja, jag har också svarat! Jag kunde aldrig tro att det skulle vara så många som tycker som lilla jag."

Ett halvår senare finns en beslutad plan. En närvårdspunkt ska öppna i området två dagar i veckan medan frågan om en full vårdcentral utreds vidare. Kommunen justerar också busstiderna, förbättrar snöröjningen vid hållplatserna och sätter upp ny belysning vid två övergångsställen.

Det är en ny tisdagsmorgon och Maria sitter vid köksbordet. Hennes händer sluter sig om favoritkoppen med det nybryggda kaffet, och hon tänker på en sak. Någon frågade henne. Någon lyssnade på svaret. Och flera hundra personer fick veta att de inte var ensamma. Det är ganska stort.